Race Report - Backyard Ultra VM
Kroppen börjar långsamt piggna till efter helgens äventyr uppe i Älvdalen. I lördags klockan 14:00 gick starten i det virtuella VM-loppet i backyard ultra. Jag (Leonora) och 14 st andra löpare representerade Sverige. Backyard går ut på att man springer en runda på 6.7 km med start varje hel timme, och flest varv vinner. Om man inte hinner runt banan på en timme är man ute. Jag har tidigare sprunigt 26 varv och målet var att slå detta.
Det var mycket nerver innan start, hade inte sovit så bra natten innan. Kände mig som en rookie med tanke på övriga löpare i laget som var riktigt rutinerade. Men nervositeten släppte under första varvet och det istället blev fokus på de fina omgivningarna och småprat med medtävlarna. Jag gick in på 55 min (+/- någon halv minut) varje varv och loppet flöt på. Försökte att inte tänka så mycket på mörkret som snart skulle komma, försökte att inte känna efter så mycket om kroppen var trött eller om jag hade ont någonstans. Fick ett par fina varv med medtävlande Pernilla Otto då vi pratade om allt möjligt, och kortare perioder av varven sprang jag också och pratade med ett par andra väldigt trevliga löpare.
Efter varv 12 är det som om allt flyter ihop. Jag kan inte säga vilket varv som var vilket, mörkret dämpade alla intryck och jag gick in i min egen bubbla. Springa, gå, springa, gå, sätta sig och ta en bit mat i varvning och så om igen. Kroppen kändes förvånansvärt pigg även vid 24 varv och dagen åter hade kommit. Hade kopplat in musik kring varv 20 och tänkte inte på något annat än låten som spelades för tillfället, vilket var skönt. Det som oftast får mig att bryta ett backyardlopp är den mentala delen; antingen att man tillåter sig att känna smärtan i kroppen eller att man helt enkelt övertygar sig själv om att man presterat tillräckligt för att få kliva av. Jag kände hur båda dem tankarna började smyga sig på strax efter ett dygns löpning. För att behålla fokus tänkte jag tjurskalligt "NEJ" så fort en sådan tanke dök upp och det fungerade, tankarna försvann för en stund.
Efter 24 varv siktade jag mot 26, vilket jag ju hade sprungit tidigare. Därefter kände jag mig redo för nästa mål: att springa tills det blev mörkt en andra gång. På med pannlampan igen, fortsätt framåt. Hade nu rejält ont på utsidan av vänster fot, speciellt på de partier med ojämnt underlag i skogen, och framsidan av höger knä. Det blåste iskallt första delen av banan men mot slutet var det medvind.
Nytt sikte mot 30 varv, vilket var mer än jag hade trott att jag klarade av. Återigen bubblade tankar upp som "bra jobbat, nu har du slagit ditt rekord, det räcker nu". Var tvungen att säga till mig på skarpen ett par gånger under 30:e varvet för att fortsätta. Dock hade nu kroppen börjat krokna, det 29:e varvet var tungt att springa in på 55 minuter, så bestämde mig för 58 min/varv framöver. Varv 31var otroligt långt och jag kände mig riktigt trött, fick verkligen kämpa för att ta mig ut på varv 32 (och även att komma in innan tiden var ute). Vid det laget hade jag släppt fokuset och tillät mig att känna efter hur kroppen mådde, hur sömnig jag var och att jag också var ganska nöjd med min prestation. Jag grät en (stor) skvätt och lät mig inte övertygas att ta ytterligare ett varv på banan. Det är alltid lätt i efterhand att säga att man skulle ha tagit ett varv till, men just då var det inget i världen som kunde övertyga en. I efterhand är jag lite besviken att jag inte härdade längre, det var mellan varv 30-32 som det kändes riktigt tufft, vilket egentligen inte är så lång tid. Den viktigaste lärdomen är att man inte ska lyssna för mycket på vad "den vettiga" delen av huvudet säger när man börjar bli trött, då kommer man att stanna. Man ska helt enkelt inte nöja sig i första taget, vilket dock är lättare sagt än gjort...
Hade dock inte klarat att springa så långt utan support från Filip, föräldrarna och brorsan; de masserade, matade, peppade och fick ut mig på de sista varven <3 Även alla fantastiska medtävlare och tävlingsledning måste tackas, imponerande insatser från många starka löpare i svenska laget!
Åker från Älvdalen med en härlig känsla ändå - att ha tagit sig 32 varv och drygt 21,4 mil var bättre än jag hoppats på, det är enbart två damer i Sverige som sprunigt så långt eller längre (även om män och kvinnor tävlar i samma klass). Men det bästa är att nu inneha familjerekordet framför Filip, som sprungit nästan lika långt. Det blir en intressant match på SM nästa år..!